Grattis Emelie

Idag fyller Emelie 10 år och kl 13,30 har jag varit mamma i exakt tio år. Tiden går så fort och jag känner att jag omöjligt kan ha blivit tio år äldre på den här tiden.

Vi firade hennes födelsedag redan i söndags tillsammans med Tilda när F´s syskon var här. I går var hennes gudmor Sanna på besök och idag blir det kalas med familjen och min mormor och morfar.

Man blir lite nostalgisk när man tänker tillbaka på dan hon föddes. Det var nåt speciellt med att vänta och få första barnet. Allt var så nytt och spännande.

Förlossingen gick toppenbra.

Började få förvärkar redan på onsdagen den 30 juli. Bebisen var beräknad den 14 augusti. Det var såna förvärkar som bara gjorde ont när jag satt still. Om jag rörde på mig kände jag ingenting.

På natten tyckte jag att värkarna gjorde ont och dom kom med ung 5-10 min intervall. Ringde förlossningen och dom tyckte att vi kunde komma in.

Minns hur spännade det det...tänk att vi äntligen skulle få en bebis.

Kommer in och dom konstaerar att jag bara har väldigt svaga värkar och inte har öppnat mig alls. Men jag har ju ont och kan inte sova. Vi bestämmer att jag får vara kvar några timmar eftersom vi har 5 mil att åka. Får nån sovdos som inte hjälper alls. Jag har fortfarande ont och kan inte sova.

På morgonen undersöker dom mig igen och kontaterar att jag fortfarande inte öppnat mig. Suck.

Frågar bm hur lång tid det kan ta....-Du kan gå tiden ut säger hon. Jag håller på att svimma. Ska jag ha så här ont i två veckor till och inte få sova?

Vi bestämmer oss för att vi ska åka hem. På vägen ut pratar jag med en annan bm och frågar henne vad hon tror.....hur länge ska detta ta. Hon tror att jag ska vara tillbaka redan till kvällen. -Yes, det känns genast mycket bättre.

Men den besvikelsen jag kände över att få åka hem igen, den känslan sitter kvar än idag. Det var så hemskt, även jag visste att de var ju på gång och snart så skulle vi in igen.

Åker hem och håller igång hela dan. Känner ingenting alls då ju. Skönt. Natten mot fredag går vi ut på en långpromenad sen traskar jag omkring hemma resten av natten.

På fredag morgon ung vid 7 så försöker jag lägga mig i sängen. Har nu varit vaken snart två dygn.

Hinner inte ligga länge förrän jag får en riktigt ond värk och det känns som om ett gummiband brister i magen.

Går upp och nu jäklar...nu förstår jag hur värkar känns..aj, dom gör ju ont *s*.

Jag ringer förlossningen igen och beger oss in efter ett tag.

När vi kommer in är kl 8,30 och vid undersökningen är jag öppen 4 cm. Barmorskan diskuterar med läkaren hur dom ska göra eftersom jag är väldigt trött för jag inte sovit på så länge. Det bestäms att vi avvaktar och ser vad som händer. Verkar det som det ska ta tid så kommer jag få dropp som skyndar på det hela.

Allt rullar på. Jag har en helt underbar barnmorska. Får börja andas lustgas när värkarna gör för ont. Kl 13,10 börjar jag krysta. Står på knä i sängen och hänger över en sackosäck.

Kl 13,30 föds en helt perfekt bebis. 3355 gr och 48 cm lång i v 38+0. H*n har handen dubbelvikt bredvid ansiktet, trots det går allt bra.

Jag kommer aldrig att glömma känlsan av att få se min nyfödda bebis, att få ta upp den i famnen första gången. H*n är alldeles full av fosterfett. Det ser nästan ut som att någon brett smör på den.

Av någon anledning tittar vi inte så noga vad det blev för sort och bm sa ingenting. Det kändes inte så viktigt då. Vi tyckte det såg ut som en pojke för vi tittade bara till lite snabbt. Gissa om vi blev förvånade när vi efter en halvtimme kommer på att vi ska kolla ordentligt och det är en tjej :)

Jag är snart på benen igen eftersom allt gick så fort och smidigt. Dushar och vi flyttar in till bb och börjar ringa runt och överraska alla eftersom ingen visste att vi åkt in och ingen trodde att vi skulle få barn redan nu.

Då.....

.....och nu....