29 juli, 2007

För ett år sen

Sitter och tänker ett år tillbaka i tiden.




Jag vaknade vid 6 på morgonen och kände att förvärkarna nu var riktiga värkar. Dom var inte kraftiga och gjorde inte ont, men dom var riktiga.
Gick upp, åt lite frukost och läste tidningen. Huset var alldeles tyst. Alla låg och sov, ovanligt att vara uppe själv på morgonen.
Konstaterade att värkarna var väldigt oregelbundna och korta.
Straxt efter åtta satt jag vid datorn, fortfarande bara jag vaken i huset, när det floffade till mellan benen och sen blev det alldeles blött.
Gick till toan och då kom Fredrik upp.

Jag ringde till förlossningen och eftersom bebisen inte var fixerad utan fortfarande rörlig så ville dom att vi skulle komma in på en gång. Åh, så häftigt...nu äntligen skulle det hända något.

Bilfärden är lugn. Har nån lite värk bara. När vi kommer in så får vi ett rum. Det har inte kommit nåt mer vatten och barnmorskan tror inte att det är vattnet som gått. Men jag har fått tre barn tidigare och är helt säker.
Dom kör också en CTG som visar väldigt korta och oregelbundna värkar. Det positiva är att nu ligger bebisen fixerad så jag får vara uppe.
Eftersom jag är så envis så pratar hon med läkaren som bestämmer att vi ska bege oss ut en dryg timme och sen komma tillbaka på kontroll. Dels för att se om det kommer mer vatten men även för att se om värkarna tänker sätta igång.

Vi åker till Mc Donalds för att äta. Stackars F hann ju inte få i sig nån frukost. Jag kan inte äta så mycket utan köper en fruktpåse och en iste. Passar på att ringa till barn och barnvakt och säga att det inte är någon bebis på väg än
Vi försöker även ta en sväng till Briobutiken i närheten, men jag har så ont i magen när jag står upp så det går inge bra. Det känns som en jätteond värk så fort jag ställer mig upp, men när jag sitter känner jag ingenting.

Väl tillbaka i vårt rum på förlossningen så kommer läkaren efter en stund och han konstaterar på engång att visst är det vattnet som gått.
Kl är nu ung vid 12. Han säger att jag är öppen 4 cm och om inte värkarna kommit igång vid 13 tiden så ska dom sätta in värkstimulerande dropp. Jag tror knappt jag hört rätt. Dropp, varför? Barnet mår bra och jag mår bra. Jag har tre komplikationsfria förlossningar bakom mig.
Men men...jag säger inget just då utan tänker att jag väntar och ser vad som händer.
Efter undersökningen så sätter jag mig i gungstolen och väntar. Det är fullt fart utanför vårt rum. Alla förlossningssalar är upptagna.

Vi pratar lite F och jag, löser korsord och väntar på att något ska hända.
Får ett CTG på magen som sitter i över en timme. Lyssnar på bebisens hjärtljud. Är förväntanfull, vill ju veta vem som bor där inne i magen.
Får några värkar som inte går särskilt ont och inte är långa och inte regelbundna. Inget dropp kommer, tydligen tyckte bm också att det var en dum idé att sätta så snart.
Vi sitter och myser samtidigt som vi tittar på regnvädret utanför. Det kommer en rejäl regn och åskskur. Det smäller så det skallrar i rutorna och rätt som det är går strömmen. Resevaggregatet slår igång och F sätter fart på CTG´n som stannat.
Vid 15 tiden tycker jag att det börjar göra väldigt ont i ryggen. Börjar dessutom ledsna på att vänta. Värkarna är fortfarande oregelbundna och gör inte speciellt ont, förutom i ryggen. Ber att en barnmorska ska komma och titta om något hänt än och tänker samtidigt be om lite lustgas.

Det kommer en helt underbar barnmorska, en ung tjej. Hon frågar lite saker och man märker att hon läst min journal och mitt brev om hur jag vill ha förlossningen. Lustgasen fixas fram och jag andas den under en värk. Direkt när värken är slut (klockan är 15,20) så lägger jag mig på sängen och hon undersöker mig och konstaterar att jag är nästan fullt öppen, (hur nu det har gått till utan värkar) men barnet ligger alldeles för högt. Vi kommer överens om att jag ska ställa mig upp för att barnet ska sjunka ner.
Pallrar mig upp och barnmorskan går ut genom dörren. Känner nästa värk komma, den första sen undersökningen och känner då att nu kommer barnet.

Skriker till Fredrik - Nu kommer den....han öppnar dörren och som tur är så står barnmorskan precis utanför och pratar med en annan barnmorska.
Nu är det dags säger han, hon springer in, tar tag i ett par handskar och får precis på sig dom när hon fångar bebisen i luften.

Jag fattar inte riktigt vad som händer, känner en enormt kraftig värk, såpass att det svartnar för ögonen...jag böjer mig fram över sängen och känner att barnet pressas ut.
Sen helt plötsligt är värken slut och jag hör en bebis skrika bakom mig....är lite skakig för detta gick alldeles för fort. Klockar är då 15,27

Jag hör barnmorskan säga....-"men lilla hjärtat" och funderar då på vad det blev. Kallar man en pojke för lilla hjärtat??
Frågar vad det blev och hon håller upp bebisen bredvid mig, för jag står ju fortfarande på golvet och det är en liten, alldeles perfekt tjej. Eftersom hon inte legat fixerad och inte blivit tryckt vid förlossningen så var hon helt underbart söt...så slät och fin och rund.
Vi hjälps åt så jag ska komma upp i sängen och får min kladdiga underbara bebis i famnen. Är fortfarande lite skakig efter att allt gick så fort.
Jag har ju fortfarande mina egna kläder på mig för ingen trodde ju att det skulle komma en bebis så här fort.
Efter undersökningen och placenta avgång så flyttar jag över till gungstolen och sätter mig att amma. Min lilla tös hittar rätt på engång och ligger där och äter medan hon kikar lite.

Efter en timme kommer sköterskan in med vågen och jag reser mig upp. Då börjar det rinna en massa blod...så mycket att det rinner ner på golvet och bildar en pöl.
Sköterskan beordrar mig att lägga mig i sängen. Hon låter lugn på rösten, men jag ser oron i hennes ögon. Jag hinner knappt lägga mig förrän hon kastar sig över min mage och börjar klämma och känna. Hon konstaterar snabbt att det inte är nån fara alls. Allt är som det ska och troligen beror blodet på att jag suttit med benen i kors och när jag reste på mig så kom allt på en gång. Jag satt kvar i sängen och så fick Fredrik mäta och väga vår lilla tjej. 3120 gram vägde hon och var 50 cm lång. Hon fick apgar 10-10-10 när hon föddes för hon hade så fin färg när hon kom. Vi klädde på henne och sen gick jag och dushade, en lång skön dusch.

Vi flyttade över till bb och fick lite mat. Sen kom Lena med alla tjejerna så dom fick se lillasyster. Då bestämde vi även att hon skulle få namnet Tilda.


Idag firar vi hennes första födelsedag och ett helt år har gått. Nu är hon ingen bebis längre utan en liten busig ettåring.

7 kommentarer:

Disanisa sa...

Wow, vilken förlossningsberättelse! Grattis i massor till lilla Tilda!

Unknown sa...

Vilken härlig förlossning! Grattis lilla Tilda i efterskott!!

Lotta sa...

Vad häftigt! Vilken fart hon hade den lilla Tillan. :D

Det är så kul att läsa andras förlossningsberättelser. Tänk att de kan se så olika ut. Din verkade ju vara perfekt.

Pernillas blogg sa...

Snabbt och smidigt!? :D Lilla skruttan hade bråttom ut, kan det bero på att de tre första banat väg eller?

Elin sa...

Grattis i efterskott Tilda. Oj, hon hade bråttom ut minsann. Härligt läsning.
Kram

Världen enligt J. sa...

Vilken fin förlossningsberättelse! Och Grattis till lilla (stora?) tjejen!

Millan sa...

Grattis i efterskott till fina Tillan!! :)