Tack för alla kramar och sympatier i inlägget nedanför. Det värmer verkligen.
Jag var hos mormor och morfar igår och då var mormor mycket piggare. Inte alls lika förvirrad och hon höll inte på att älta samma sak om och om igen.
Visst, man märker ju fortfarande att det är pågång, men det var ändå skönt att hon verkar lite bättre.
Jag håller tummarna för att jag ska få ha kvar "min" mormor så länge som möjligt.
Demens är verkligen ingen värdig sjukdom, man vet inte vad som är värst, att ha dom kvar och att dom inte vet nånting om omvärlden eller att dom får gå bort....
2 kommentarer:
Skönt att hon var lite pigga och klarare - hoppas att det håller i sig.
Frågan som du ställer är ruskigt svår. Personligen känner jag numera, efter att ha haft en pappa som mer eller mindre var en grönsak i tio år, att det ofta är bättre att slippa lidandet, dimman och glömskan. Det kändes inte som att min pappa hade någon livskvalitet, även om han bevisligen var vid liv. Men å andra sidan; vad vet jag om hur han upplevde det hela? Han kunde inte kommunicera med hjälp av annat än miner och ansiktsuttryck, så det var svårt att få något grepp.
Så skönt att hon var piggare! Önskar att jag hade fått uppleva hur det är att ha en mormor! Hon fanns någonstans men brydde sig aldrig :( Lyckliga du ändå, även om det kanske är svårt att se det så nu..
Skicka en kommentar