Min älskade underbara mormor, hon som alltid varit stark, självständig och helt underbar håller på att bli dement :(
Först kom det smygande och det verkade mest vara åldersglömska..men nu har det gått fort, riktigt fort. På bara några veckor har hon försämrats otroligt. Jag var där igår och hon var så förvirrad och gick knappt att prata med emellan åt.
Tycker så synd om morfar, han mår så dåligt.
Jag vill inte, jag får panik...min älskade mormor och morfar.
Idag bor dom i ett stort fint hus och morfar har en trädgård utan dess like. Han älskar verkligen att odla blommor och sånt som växer.
Nu kommer dom sälja huset och flytta till en lägenhet. Morfar vill ju ta hand om mormor så länge det bara går, men till vilket pris blir det??
Jag har aldrig träffat en mer generösa, varma och underbara människorän min mormor och morfar. Dom har alltid ställt upp, med allt. Bakat bullar, passat barn, lagat mat, hjälpt till i trädgården, lånat ut bilen. Alltid lika snälla. Man kan komma och hälsa på när man vill, dom blir alltid lika glada när man kommer.
När jag var yngre och strulade till det i skolan, vilka ställde upp då och lät mig flytta hem till dom så det skulle ordna sig? Jo, dom såklart.
Jag vet att jag ska vara glad som är över 30 och har både mormor och morfar kvar i livet, det är inte alla som har. Men dom står mig så otroligt nära. Säkert mycket för att jag har bott hos dom så mycket.
Men det är bara att ta en dag i taget och hoppas på det bästa....Även om jag gråter inom mig....
8 kommentarer:
Fy så tungt...
Min farmor och farfar var dementa de sista åren i sina liv och det var verkligen hemskt att se det bli sämre och sämre... Farfar var pigg längst och försökte verkligen ta hand om farmor, när det inte gick längre så gjorde han en kaffekorg, tog bussen och hälsade på henne varje dag... Jag saknar dem jättemycket...
Hoppas att det går bra för din morfar... Ta hand om dej... KRAM!!!
Vad tungt för dig och för din morfar! Det kan inte vara lätt att stå och se på som din morfar tvingas göra nu.Jag får panik när jag tänker på att det oundvikliga kommer närmare för varje år för en del av släkten.Kram
Usch, vad jobbigt! Är så himla tråkigt när de blir dementa, en del av deras personlighet försvinner liksom. Vad gullig din morfar är som så gärna vill ta hand om din mormor. Du beskriver de så härligt. Ta vara på dem så länge de finns kvar i livet. Min mormor dog i måndags.
Kram
Demens är en jävla skitsjukdom! Jag har förlorat min mormor till Alzheimers (även om hon lever fortfarande så är hon liksom inte min mormor längre), och det har varit fruktansvärt jobbigt att se henne försvinna in i dimman. Lider med dig och din familj, och jag hoppas det går bra för din mormor och morfar nu.
Ta vara på tiden och varandra.
Kram
Tungt och sorgligt...jo visst är det en himla tur att få ha dem hos sig så länge, jag önskar verkligen min mormor hade fått träffa mina småråttor...
Många styrkekramar och jag hoppas det går så bra som det kan med din morfar nu med.
Stor kram!
Känner med dig. Min farmor förlorade jag på det viset också. De sista året var det inte min farmor jag hälsade på längre och hon visste inte vem jag var. Vet inte vilket som är värst, inte kunna se dom alls eller se en vilt främmande människa.
Kram!
Det är så trist när det blir så där... Min morfar var dement i en herrans massa år och det var verkligen vidrigt att se förändringen. Under flera år kände han inte igen någon eller någonting. Det är verkligen ingen värdig sjukdom!
Stor kram!
Tack snälla ni för all omtanke och alla kramar. Det värmer otroligt.
Pernilla: Jag blir alldeles rörd när jag läser om din farfar som åkte med fika till din farmor.
Mamman: Nej, det är sånt man hellst inte vill tänka på, utan man hoppas ju att det bara ska drabba andra....
Elin: Jag beklagar om din mormor. Det är inte så svårt att beskriva min mormor och morfar med "bra" ord, för dom är nåt alldeles enastående.
Ponder: Ja, jag förstår att det är jobbigt att se nån "försvinna in i dimman" Det var ett passande uttryck för det är ju vad som händer känns det som.
Åsa: Ja jag är verkligen glad att jag har haft min mormor och morfar kvar så länge.
Tack för kramen.
Lotta: Visst är det så att man inte vet vad som är värst. Än så länge så "funkar" ju mormor, men när dom blir ordentligt dementa, då är det inte värdigt längre.
Lillasysteryster: Nej, det är verkligen ingen värdig sjukdom. Min farmor blev också dement, men dog ganska snart.....får man säga att det var skönt?? Hon hörde dessutom knappt nånting...Det var jobbigt.
Skicka en kommentar