Ännu ett möte

Idag var jag på ett till möte i skolan. Om jag har blivit mållös och verkligen funderat på om det jag hör är sant tididgare så är det ingenting mot idag. Jag finner verkligen inga ord för hur detta problem hanteras...jag vet ärligt talat inte ens om jag kan skriva om det.....

Men jag kan säga så mycket som att:
just nu är det väldigt synd om eleven för h*n mår inte bra av att det är en massa föräldrar i skolan (en eller två) och lärarna är inte heller överförtjusta så nu är vi förädrar bannlysta från skolhuset. Rasterna får vi än sålänge vara med på (om vi promt måste typ). Att våra barn som varit terroriserade i flera år av denna elev och mår fruktansvärt dåligt endast går till skolan om en förälder finns där är inte så viktigt. För nu är det eleven som ställt till allt detta det är synd om. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Sen hade rektorn en liten uppföljning om hur sista två veckorna varit. Och oj så bra förstår ni. För det har ju inte varit någon incident med eleven och dottern....nu är nog allt bra ska ni se.
MEN på dessa två veckor har dottern och eleven varit tillsammans i skolan 3 dagar. För de har varit sjuka i omgångar och det har varit studiedag. Så ett problem som funnits under så lång tid är bra för att inget hänt nu. Ledsen rektorn men jag kan inte riktigt slappna av än och tro att du har rätt. Sorry

Nu håller vi låg profil till nästa torsdag för då kommer skolinspektionen och ska träffa oss. Och jag håller fast vid det som jag påtalat för rektorn. Om eleven petar på dottern igen så går inte hon till skolan förrän eleven är borta. Hur dom löser problemet är deras bekymmer....

Tilläggas ska att föräldrarna inte sitter i klassrummet utan i trapphuset. Så de stör inte klassföreståndaren. Det är övriga lektioner tex slöjd och musik de ibland är med på för där blir det stökigare med eleven.

Ja, jag vet att det är synd om eleven också. Jag anser att h*n inte bör gå i så stor klass och skola eftersom att det så uppenbart inte fungerar. Men när det bara är eleven som räknas och vad h*n känner så blir jag tokig. Våra barn då??????